Kompletterande text till boken ”Vårt Grönemad genom tiderna”

 

 

 

Minnesbilder från Grönemad – nedtecknade i november 2016.

Före utgivningen av boken hade vi tyvärr inte vetskap om den rika källa till information om gamla tider i Grönemad som en synnerligen minnesgod kvinna, Britty Nordin, skulle komma att ge oss.

Britty föddes i Grebbestad år 1927, m.a.o. är hon idag 89 år gammal, (2016). Hon är dotter till Eva Dagmar Pålsson, född 1908. Dagmar arbetade på Fyrtornets Konservfabrik i Grebbestad (de som gjorde de rosa burkarna med Grebbestads hummeransjovis från början), gifte sig 1926 med David Andersson, och födde året efter Eva Britty Jeanette. David var en slarver, brydde sig inte om dottern, varken med besök eller underhåll. När mamma Dagmar året efter avled i lunginflammation, bara 20 år gammal, tog mormor Anna Pålsson hand om sitt barnbarn.

Anna, då 56 år, bodde på Fredholms väg 39 (sid 213 i boken) i Grönemad. Där kom Britty (nu kallad Britta av mormor) att stanna tills hon var 25 år, 1952. Under tiden hann hon lära känna alla grönemadsbor väl, följde med mormor i stugorna och blev med sitt glada sätt alltid uppskattad. Säger sig själv ha varit en nyfiken och lite lillgammal unge.

Britty var hjälpsam och gick ärenden åt tanterna i byn. När hon var 15 till 17 år var hon hemhjälp åt Rosa Lindqvist i Grebbestad.  Rosa var gift med Folke Lindqvist, bror till författarinnan Ebba Lindqvist som har en vacker minnessten i Gisslerödsbacken i Grebbestad.  Rosa och Ebba var vänninor. ”Vår egen” grönemadsförfattare, Stefan Andhé, berättar i flera av sina kåserier om just Rosa och Folke, som han var släkt med.

Britty arbetade i Hällers konservfabrik i Grönemad åren 1944 – 47. Minnen därifrån följer längre ner i denna text. Därefter jobbade hon i Koopra (Konsum) i Grebbestad från 1947 tills hon 1952 lämnade Grönemad för Karlskoga. 1956 gifte Britty sig med Curt Nordin i Grebbestads prästgård och flyttade med honom till Nacka utanför Stockholm.

Nu, 2015, bor Britty i Västerfärnebo, väster om Sala i Västmanland. Har svårt att röra sig, men har alltjämt ett kristallklart minne av sin uppväxt i Grönemad. Hon har nedtecknat sina upplevelser för hand och välvilligt låtit oss ta del av dem för att på detta sätt spara minnena för eftervärlden.

På sidan 195 i boken finner du en karta över de hus som Britty berättar om.

 

Vi inleder med hus nr 30, Anna Pålssons hus, sid 213, Brittys barndomshem:

Anna var gift med Axel, de fick sex barn, däribland ovan nämnda Dagmar 1908. Axel var sjöman och hade del i kuttern ”George & Mary” som han seglade tillsammans med Annas bror, Karl (Kalle) Emanuelsson. Axel fick blodförgiftning under nordsjöfisket och måste resa hem. Han dog på Uddevalla sjukhus 1911. Då stod Anna, 39 år gammal, ensam med sex barn, varav det minsta var bara 8 månader.  De bodde i en stuga som var både liten och dålig. Dessutom hade hon sin svärmor, Anna Stina, som var änka efter sin man Paul (kallad Pål i Tuva), som hade hängt sig i vedboden 1910, när hans liv blev outhärdligt.

Svärmor bodde i den lilla kammaren bredvid köket. Hon dog 1912. Med hjälp av brodern Karl och andelen i kuttern, 800 kr, kunde hon dock behålla stugan, som stod på arrenderad tomt.

Kalle och hans syster Emmeli tog hand om Annas son Frithiof, 7 år, medan Ingeborg, 13 år, fick passa huset och småsyskonen, när Anna var ute på dagsverken hos bönder och ”bättre folk” i köpingen Grebbestad. Hon hade nu en pension på 7,50 kr i kvartalet samt 150 kr två gånger om året från Änke- och Pupillkassan, ett försäkringsbolag för sjömän. Till slut klarade hon inte av försörjningen längre och fick lämna bort Alfons, 10 år, till en bonde i Kuseröd som lilldräng. Sune, 7 år, var hos en familj på Pinnö och vaktade får. Där var också Dagmar, 8 år, men hon grät så mycket, så hon fick komma hem igen.

När Wilhelm var 14 år, tog han hyra, först med Kalle på kuttern, sedan på de stora haven under det första världskriget. Han rundade Kap Horn två gånger med segelfartyg. När det under mitten av 30-talet drog ihop sig till ett nytt världskrig, mönstrade han av och började arbeta på varv i Göteborg. Wilhelm gifte sig sent med Ellen, 1939, och fick sonen Lars-Eric.

Hemma bodde nu Ingeborg, Dagmar och Sune. Med hjälp från Wilhelm blev det nu lättare för Anna, men hon sörjde så att inte alla barnen kunde vara hemma. Ingeborg tog småningom plats som hembiträde hos en tandläkarfamilj och följde med dem till Norge. Där träffade hon John, gifte sig och fick två barn, Edgar och Anne Grete. Alfons och Sune försörjde sig på ströjobb, sjöfart på större båtar, men också som stenhuggare och vägarbetare. Blev AK-vägbygge i Småland, när stenindustrin upphörde och Hitlers stora order uteblev på grund av kriget.

Både Alfons och Sune flyttade till Göteborg. Alfons jobbade i hamnen som armerare, gifte sig med Inga och fick tre barn, Sune, Kent och Kristina. Alfons var lite av en förebild för Britty. Han lärde henne att läsa, inte bara att läsa, utan att läsa och förstå. Alfons drabbades av mycken sjukdom och olycksfall, polio, magsår, brustet bråck och blev svårt skadad då Härlanda kyrka rasade under reparationsarbete. Slutligen tog cancern hans liv. Aldrig hörde Britty honom klaga.

Sune arbetade nu som målare på Götaverken. Träffade Herta, gifte sig och fick dottern Siv Britt. Frithiof bodde kvar hos Kalle och Emmeli tills han träffade Gudrun, gifte sig och fick sonen Bo. De bodde en tid i Borås, men flyttade senare till Lysekil.

Dagmar har vi redan berättat om. Efter hennes död 1928, var det bara Anna och Britty som bodde kvar hemma. Anna gjorde fortfarande dagsverken hos bönder, hjälpte till med stortvätt och storstädning hos ”finare” familjer”. När det var vinter och kallt vid stortvätt, frös hennes långa kjolar till is, så hon fick slå sönder isen för att orka gå hem. Ibland fick hon vila i snödrivorna på hemvägen. Hon var nu så krokig, och ryggraden såg ut som ett S.

Att hon orkade var nog hennes nästan barnsliga gudstro, att vad som hände var Herrens vilja. Britty skrämde det, men henne hjälpte det. Anna förtalade aldrig någon och var alltid förlåtande. Vi var i kyrkan varje söndag, även under krigsvintrarna på 40-talet. Svinkallt och kyrkan oeldad. Där satt Anna i kyrkbänken, krokig och mager i sin sjalett och sin svarta klädeskappa, som hon hade under alla år. Med slitna, men välputsade skor med hål för de onda knölarna vid stortårna. Inget arbete fick göras på helgen, den var ägnad åt vår Herre.

Hon var många gånger och arbetade i prästgården i Grebbestad. Där hade hon det bättre. Britty, som ofta fick klara sig mycket själv, kunde vara med där. Här fick hon plättar, det hade hon aldrig ätit förr. Där hölls storhushåll: en sjuk präst och hans gamla mor, en s.k. hjälppräst, en husföreståndare fröken Larsson, en fosterflicka, Gunda Berg, samt en vanlig piga. Fröken Larsson bakade världens godaste kanelbullar, tyckte Britty.

Hur kunde Anna och Britty klara sig på Annas pension som nu var 25 kr i månaden? Utöver de olika dagsverkena stickade hon en del och sålde. Britty kunde nu även börja bidra ekonomiskt. Hon passade vid 12 års ålder två pojkar och lagade mat åt deras far. ”Stackars karl, det var nog mest falukorv och fiskbullar”, funderar Britty. Modern låg sjuk och skulle också skötas.

Anna och Britty hade ingen el i stugan, det fanns inte pengar nog till det. Det var fotogenlampor som gällde och under kriget karbid som belysning. Först efter kriget fick de el indraget genom kronprinsessan Louises fond – ”till oss, de fattiga”. Det värsta var när den nye ägaren till marken, Sven Friberg, inte ville ha bara arrende, utan krävde 800 kr av dem för en ny fastighetsbildning. Arrendetomten var bara på 800 m², nu krävdes det 1 000 m² för avstyckning. Vi hade inga pengar till det, men Wilhelm ordnade det, och då skrevs det, att han skulle få köpa fastigheten billigt åt Anna. Den stora stenmur, som Alfons hade byggt kring tomten på 1920-talet  av skrotsten från berget ovanför huset, kom nu att ligga en bra bit från den nya tomtgränsen.

Britty bodde kvar hemma tills hon var 25 år, 1952. Det var fattigt och eländigt, men vi höll ihop och umgicks på ett enkelt sätt, berättar hon. Hemma i det trånga köket spelades det och sjöngs om vinterkvällarna. William (Paulsson, hus nr 17) spelade fiol, Alfons mandolin och Valfrid (Berhardinas son, hus nr 20) dragspel. Anna och Sune sjöng, de hade bra sångröst. Det berättades historier också  – som var sanna, för Brittys morbröder var ju sjömän, så de hade sett världen. Jag kunde nog mer om hamnar och städer än läraren i geografi i skolan, skriver Britty.

Efter Wilhelms död ärvde sonen Lars-Eric huset. Anna bodde kvar i huset fram till 1958, men två vintrar, 1956 och 1957, vistades hon hos Britty i Nacka. När hon skulle hämtas till en tredje vinter, hade hon fått en hjärnblödning och hamnade i stället på Västerby ålderdomshem. Sina sista år tillbringade Anna på Hedegården i Tanumshede, där hon dog 1968, nära 96 år gammal.

Nu, 2015, har Lars-Eric sålt fastigheten till en norrman, som ämnar riva huset och bygga nytt.  Så upphörde den Pålssonska eran i Grönemad…

 

Nästa minnesbild härrör från hus nr 29, Kalle Bräcks hus, där Annas syskon Emilia och Kalle bodde alldeles nere vid sjön.

Karl, kallad Kalle, föddes 1875 på torpet Bräckene under Ulmekärrs gård, därav tillnamnet ”Bräck”. Hette dock egentligen Emanuelsson.  Ulmekärrs gård hade redan på 1600-talet sin brygga i Grönemad, den raka stenbrygga som än idag ligger norr om den bågformade hamnen i sjöbodsraden. Nära stranden och den bryggan låg det hus som Kalle och hans syster Emilia bodde i fram till att han 1922 uppförde ett nytt hus, som han köpt på Sörlandet i Norge. Han fraktade hem det stock för stock på sin kutter, rev det gamla och satte upp det nya.

 

 

 

Kalle var ett snille på många sätt. Han hade i källaren en snickarbod, för han var en duktig snickare. I ett rum i källaren hade han murat en öppen bakugn, så där gjordes det storbak, även för Annas del. Han hade också konstruerat en tank, som man pumpade full med vatten från brunnen som med självtryck gav rinnande vatten i köket. Första i Grönemad?  Däremot ville Kalle aldrig ha elektriskt ljus, för det var han rädd för. Det hade hänt en olycka ombord på en båt en gång, så det blev inte el i hans hus förrän det blev nya ägare.

Kalle hade 1909 blivit huvudredare till kuttern ”George & Mary”, SD387, som han tillsammans med fyra andra grönemadsbor använde till nordsjödörj efter makrill vid Doggers bankar.

Emilia, kallades Emmeli, född 1868, förblev ogift och bodde kvar hos Kalle till sin död, 1951. Hon arbetade i köket hos ”fint” folk i köpingen eller på finare gårdar och blev väldigt duktig på att laga mat, använde andra kryddor än bara salt och peppar. Gravade fantastiskt god makrill. Hon var liten till växten, kanske bara 1,55 m eller så, men mycket alert. Hon kunde simma – det var ovanligt. Simmade från deras brygga till Storsten (nuvarande norra delen av småbåtshamnen) och tillbaka. Hon var också duktig på att sy, hade visst lärt sig det i ungdomen. Dessutom skötte hon räkenskaperna åt brodern Kalle, då han hade en kutter (ett segelfartyg). Britty hade möjlighet att gå genom hennes papper efter hennes död – hon blev imponerad av henne. Därtill skötte hon hushållet åt brodern Kalle och deras gamla mamma, Eva, så länge hon levde, till 1930. Brittys minne av just Eva, var när hon dött. Britty var då förbjuden att gå in i Emmelis vävbod, så det gjorde hon. Där stod det mitt på det med hackat granris klädda golvet en stor svart låda med silverkors på. Efteråt fick hon höra att sådant skulle barn inte se.

Emmeli hade även några höns och framför allt en gris, som var ett kapitel för sig. Det var en bestämd herre som skulle ha mat på bestämda tider, annars blev han sur. En söndag hade Emmeli glömt honom, så kyrkklädd och med grishinken i hand gick hon dit, men då var grisen sur och knuffade Emmeli ner i mathon. Så det blev ingen kyrkgång den söndagen! Grisen badade varje dag i havet, så tala inte om lortgrisar! Han var också lite av vakthund och jagade folk som gick förbi. Emmeli dog hemma i sin säng 1951, troligen av ålderdom. Britty hörde aldrig att hon var sjuk – bara slut.

Vi återger här ordagrant brevväxling mellan Emmeli och Karl under dörjfiske efter makrill 1910 – 11.

 

Först Emmelis brev, adresserat till ”Herr Karl M. Emanuelsson, Kuttern Georg & Mary, Hanlanden A. Ekberg, Kristiansand, Norge”. Frankerat med 10 öre.

Grönemad den 29/9 1910

Käre bror

Vi börjar snart att vänta dig hem, nu kan de väl snart vara tjia påt, nu blir dett mörkt och långa nätter och trist för eder, vi ynskar bara att du har hälsan framför allt, vi har någorlunda hälsan ,men efter tidens omväxling mellan värme och köld så blir dett snufva och förtjylning för alla synligast för mor

nu har vi oppe potatissen  vi fick bra men ej värst ruttna, och dem skal vi riva till mjöl så är de ej bort för dett, de ruttnar litet varstans i år mä

jag har just intet nytt att att förtälla för dettsamma är i allas brev och de undras som är i förväg till Kristiansand att Pål iTuva är död, men han hängde sig i Martins Simons ladugård detta hände den 16 Sep fredag, detta blev några besvärliga dagar för både oss och Anna och särskilt för Anna, men jag var den som fick gå till oppen till  fattigvårdsordföranden och få kista och fick lakt honom i på lördag

så jordes dett tacksägelse för honom på söndag, för du förstår att sådana får numera full begravsnings retual med ringning till och ifrån graven, dett var tal om obdusjon men dett blev ej af, dermed gick veckan så han blev ej begra för än söndan derpå

han skulle ha klaga över trötthet och mycken trötthet att han rakt intet orka och såg sig ingen utväg för vintren, men han skulle intet jort så, dett blir en lessamhet att få höra för Axsel dett var hans far ändå.

nu skulle vi ha hem fåren också, men nu stormar dett och rängnar för nu är dett snart tennefisket,

Oskar i Stenmalen han liger iskavärk har legat i 3 veckor och och ligger än

Nu får jag sluta med många kära hälsning först och sist från mor Fritiof  beder hällsa morbror så får jag säja att ibland i är han snäll och ibland är han styg i dag grinner han särskilt för att dett rängnar men ser ej efter dett.du förstår

din syster Emelia

Fotnot:

¤  Pål i Tuva (Tova) var far till Axel, Annas man.

¤  Fritiof, son till Anna och Axel, bodde som liten hos Emmeli och Karl

 

Ett brev från Karl till Emmeli nästan ett år senare:

Christiansand den 29/8 1911

Efter  som vi nu skulle vara färdiga till att gå ut så får jag skriva några rader och tala om att jag har hälsan som jag ser i edert brev att de även har. vi har äntligen sålt mackrelen men det är som vanligt ej så rara priser, men det blev ju ändock något. Axel han blev sjuk så han måste resa från oss som illa var, så han är väl hemma nu tänker jag.

Vi har ej hört efter någon annan i hans ställe utan vi får försöka att gå vi som är igen det blir lite men det är ej mycke nyta till att få med sig någon Norske heller utan vi får knalla dä vi kan den tiden som är ijen.

Jag sänder nu hem två Tusen sju Hundra Femti Kronor 2.750.00

Och det är 400 till mig som de kan ta ifrån så får du betala Vexelen det var 425 Kronor och så får du sätta rästen i  Grebbestadbanken. Det skall ligga en sparbankbok som står på Kuttern ut i Kammaren i en å bordskaffane som du kan sätta dem in på det blir väl 1.925 Kroner som du får att sätta in och dem får du sätta in så vi kan få dem när vi kommer hem till hösten.

Vi skulle gå ut i kväll men det är ingen vind så det kan handa att vi väntar till måron. Hvalen håller på att jöra sig klar så vi får sälskap om vi ej går i Kväll

Jag vet ej nogot mer att skriva utan får sluta för denna gång med En Kjär halsning från mig till eder

Karl Emanuelsson

Hälsa till Axels och tack för Fotografit

Fotnot:  ¤   Axel, Annas man, dog senare av blodförgiftning på Uddevalla sjukhus

 

År 1914, då Första Världskriget brutit ut, blev Kalle ensam ägare till båten. Han bedrev nu fraktfart med Annas pojkar Wilhelm och Fritiof ombord och seglade längs svenska kusten och till Kristiansand i Norge. På väg hem från just Kristiansand år 1918 upptäckte de en gång ett stort föremål, som de först trodde var en val, men det visade sig vara en stor luftballong. Vid försök att få den vattenfyllda ballongen ombord, höll kuttern på att kantra. Då stack de hål på ballongen för att få bort vattnet och på så sätt lyckades de bärga den ombord. Den fyllde hela däcket! Det visade sig att ballongen var från England. De vände åter till Kristiansand. Där förvarades den och försäkrades den under tiden som förhandlingar med engelska myndigheter pågick. De ville köpa tillbaka ballongen. Efter diverse sjöförklaringar och kontakter med Sveriges konsul, norsk advokat och Kalle Bräck fick han en ersättning på 9000 kronor. Det var en stor summa år 1918! Britty funderar, om det var för de pengarna han kunde bygga det nya huset i Grönemad.

Kalle ansågs vara ”synsk”. När han som ung sjöman på ett större skepp stod till rors en stormig natt, stod plötsligt en äldre man bredvid honom. När han senare berättade detta för kaptenen ombord, sa denne: ”Jasså, du har den gåvan.” Det var den första kaptenen på båten som hade spolats överbord och gick igen och varnade för stormväder. Det var inte alla som kunde se honom, med det kunde Kalle.

Kalle var förlovad i sin ungdom. En gång, då han gick på en gata i New York, mötte han sin fästmö, trots att hon var hemma i Sverige. Han blev alldeles kall och kunde inte röra sig. Han antecknade klockslag och datum, när detta hände. Då han kom hem igen, fick han reda på att fästmön att dött just i det ögonblicket!

År 1925 blir Kalle ägare till ännu en kutter, ”Hajen”, som han ropar in på en exekutiv auktion i Grebbestad, och som han en vecka senare säljer med vinst. Enligt Britty var det skumraskaffärer bakom köpet. Båten hade en inteckning, en skuld på 8000 kr, så Kalle fick nästan gå från både sin egen båt och sitt hus. Men det redde upp sig. En av de tidigare ägarna till Hajen, Birger Johansson, ansågs inom familjen vara orsaken till lurendrejeriet. Hans namn fick inte nämnas i vårt hus, skriver Britty. Efter denna händelse förlorade Kalle tron på människor. Han blev så tvär och blev inte lätt att komma in på livet, så svår att umgås med, blev folkilsken. Barn avskydde han, så Britty ville han inte veta av.

År 1929 försöker Kalle sälja ”George & Mary”, men misslyckas. Hon slet sig en novembernatt samma år, slogs sönder mot klipporna och användes delvis som ved. Sextanten finns kvar i släkten. Någon mer kutter blev det inte. Som äldre bedrev Kalle småfiske och seglade med ”badgäster” med sin kosterbåt.

Så hyrde man ut två lägenheter på två rum och kök. Sov själva i små skrubbar med snedtak på övervåningen. Lagade mat och åt gjorde man själva i källaren, där det fanns en fin vedspis.

Varje jul var Anna och Britty bjudna på harmiddag hos Kalle och Emmeli. Han hade lov att skjuta en hare på böndernas mark, och gav sig inte förrän han fick en. Kalle jagade också skarv.

På bilden tagen någon gång under 1914 – 19 har tydligen jakten varit framgångsrik. Utanför ”Everts sjöbod” ses från vänster Kalle, obekant, obekant, Fritiof Pålsson och ”Johan i Gada”. Tre kuttrar var då upplagda i sundet, under kriget märkta med ”Sverige” och svenska färgerna.

 

På gamla dagar blev Kalle alltmer en enstöring och bodde med sin ilskna katt Maja. När Kalle var borta, sjuk, och Britty matade Maja, fick hon klappa henne, men när Kalle kom hem igen, bet hon Britty igen. Kalle slutade sina dagar på ålderdomshem i Lur 1965. Huset ärvdes av Fritiofs son, Bo, men han var så ung, så det såldes vidare.

Britty minns väl alla de original som fanns då i Grönemad, som vår stressade och krävande värld inte mer har plats för idag. Hon inleder med:

Evert på Sa’n, Evert Karlsson, som bodde i hus nr 28, bodde hemma hos mamma och pappa, men var förlovad med en flicka, som också bodde hemma hos sina föräldrar. Ingen av dem kunde flytta från föräldrarna, så det blev inget äktenskap. Evert var malaj under kriget, men oerhört stolt över sin uniform. Vi ungar var elaka och stod uppradade efter Augustas på Sa’n staket och sjöng: ”Ja, han är en malaj, ja, en äkta malaj, och han klarar sin värnplikt för det, just för det.” Mobbing redan då! När Evert sedan fick bil, åkte bara förbi oss, tutade och vinkade, men ingen fick åka med.

Britty minns Oscar Stjern (hus nr 26), hjulbent och krokig och med storväst på även när det var sommar och varmt. När Britty frågade, om det inte var varmt, svarade han: ”Dä som håller ude kölen, dä håller åse ude värmen.” Han levde ensam, sedan hans mor dog. Vad han levde av, visste aldrig Britty.

Ida Andersson (hus nr 25) minns Britty inte minst för de hemskt stickiga strumporna och t.o.m. en underklänning, som hon stickade åt henne. Hon minns också den morgonen som mormor Anna kom in och sa att Albert (Idas man) hade hängt sig. Det var en tragedi.

Hos Alida Bergstedt (hus nr 24, som var affären i byn) var Britty ”springflicka” och bar ut bröd till sommargästerna, när William (han som hade droskbil) kom med bröd från Asplunds i Grebbestad. Alida var snäll, men hennes man, Hans, var konstig, tyckte Britty. De hade en guldfisk i en skål på en piedestal och fantastiskt fina möbler.

Hjalmar Grip (hus nr 23) med sitt bandage över näsan var också något som Britty funderade över. Undrar hur det ser ut under?

Sedan följer tre tanter som Britty älskade:

Först Theresia (Teres) Johansson (hus nr 22) för sin underbara mölsk-ost (bohuslänsk specialitet gjord på mjölk och filmjölk) och sitt glada humör. Hon lärde också Britty att sticka.

Den andra tanten var Ada Kristensen (hus nr 21) som Britty mindes speciellt för sina äpplen- och päronträd – och framför allt för sina getter och deras söta killingar. Mormor kände på getlukten, när Britty varit där. Britty minns  också Ada mager och gul i hyn, när hon låg fruktansvärt sjuk i den lilla kammaren innanför köket. Stora rummet, som var ljust och vackert, stod alltid stängt. Britty har ännu kvar hemma hos sig Adas mjöl- och saltburkar på väggen och två porslinshundar står ännu i Brittys hylla.

 

Bernhardina Andersson (hus nr 20), Bernhardin minns Britty för sitt glada och milda sätt. Hon var missionsförbundare och sjöng deras glada sånger. Mormor Anna var ju schartauan, men de kom bra överens ändå. Det var ju samma Gud de trodde på.

Amanda (Manda) och Kristian Andersen bodde i hus nr 18. Amanda gick på folkhögskolan i Grebbestad tillsammans med Anna Pålsson år 1890. Britty minns framför allt Mandas bror, Anton, som var dövstum och kunde bara säga ”Amanda on chapata (Grebbestad)”. Honom var de lite rädda för som barn. Kristian hade konstant rinnande ögon och lukt av sur pipa, tjära och blötlagt läder. Han var ju skomakare. Manda var alltid glad och trallande. Hon gjorde ”julhög” till Britty (en tradition som Manda hade med sig hemifrån, det var en trave med olika sorters matbröd med en söt bulle överst, skulle räcka hela julen, förekom inte i Grönemad eljest). Om det var snö kom hon med en kälke som julbock med horn av halm.

Augusta på Sa’n (hus nr 16) satt med spetskrage och finklänning, troligen från döttrarna i Amerika, och drack kaffe från fat och på sockerbit. Fatet balanserade hon på fingertopparna. Koppar och fat har Britty kvar än. Hon minns auktionen, när mormor köpte de kopparna åt henne.

William Paulsson (hus nr 17) var så snäll. Han vårdade sina gamla föräldrar. Pappan, Oscar, var dement, och William svarade alltid lugnt: ”ja, pappa”, trots att frågorna var desamma i oändlighet.

Tyra och Sigurd Johansson (hus nr 32) var Brittys faddrar och med dem umgicks Britty och hennes mormor Anna.”Nu tar vi på oss ett rent förklä och tar med oss stickningen och går till Tyra och Sigurd”, sa mormor ibland. De var religiösa och vi fick inte läsa Det Gamla Testamentet i Bibeln, för där försiggick det oanständigheter. Tyra blev ”kyrktagen” (en äldre sed där man tackade Gud för en nybliven moders återhämtade krafter) efter att dottern Kerstin föddes 1935. Det är enda gången Britty hört talas om detta. När Sigurd hade fått nya löständer, förmanade Tyra oss att vi fick absolut inte skratta. Då han kom och log så att de nya tänderna syntes, skrattade Tyra själv, så hon nästan tappade andan. Tyra och Sigurd var med på Brittys bröllop, de var våra bästa vänner.

Karl Martin Karlström (hus nr 31) var vår närmaste granne. Han hade varit indelt soldat och sedan slagit sig ned i Grönemad som skomakare. Hans fru, Inger, var väldigt fin med spetskragar och vackert hår. Karlström hade radio, så dit kunde man gå och lyssna på nyheterna. Ibland sa han vänta, så ska ni få höra på musik också. ”Jag ska ta in Braskelona (Barcelona) så får ni lyssna.”  Hans Bergstedt (hus nr 24) stämde Karlström till tinget för tidelag och mormor Anna  blev kallad som vittne. Det fanns inget att vittna om, men mormor var så nervös och hans fru, Alida, skämdes. Fallet lades ner.

Mali (Amalia) Pettersson (hus nr 15) minns Britty alldeles särskilt, för där var det alltid roligt. Hon lekte med mig och var alltid glad. Hon hade en vevgrammofon och några stenkakor, varav Britty slog sönder ”Där björkarna susa”. Hon blev så rädd, men Mali slog sig bara på knäna och skrattade. ”Det gör ingenting, Klas-Oskar köper en ny.” Malis son var steward på Amerikalinjens fartyg, och gjorde allt hans mor önskade. Britty fick tyvärr också se Mali ligga utmärglad och gul i hyn. Hon var kolossalt sjuk och dog 1943.

Klara och Gustaf på Hällene (hus nr 12)

Klara Johansson minns Britty väl, ty där var mormor Anna och hjälpte Klara så hon fick tid att sy och tjäna lite pengar. Gustaf var ju så sjuk, och det var en stor familj som skulle mat och kläder. Britty tyckte att Klara var ”modernare” och inte så eftergiven som de andra tanterna var. Hon var därmed inte så accepterad alla gånger, troligen inte tillräckligt religiös. Klara fick sju pojkar, trots att hon önskade sig en flicka. Gustaf odlade grönsaker och jordgubbar så länge han orkade.

Anna och Hilmer Fredholm (hus nr 13) var en familj som också hade många barn. De fick 12 barn på 21 år! Hur kunde de klara sig på den lilla gården var en gåta, tyckte Britty. De hade en ko som hette Rölin, som fick vara både häst och ko. Folkilsken var hon också och jagade Britty, när hon var väg till Klara. Fredholm var hans soldatnamn, sedan han tjänstgjorde som indelt soldat. Han var lång och mager, medan hans Anna var rund och go’. Barnen var långa som Hilmer, man såg att de var ”fredholmare”. Mest minns Britty sonen Tage. Lång och med ljust lockigt hår stod han på en låda och höll flammande tal om den kommunism som han brann för. Ögonen brann både för sin tro och av den lungsot som tog hans liv. Han var inte medlem i den Svenska Kyrkan, så han fick inte jordfästas i kyrkan, men prästen Josefsson kom ut och höll begravningsakten utanför kyrkogårdsmuren. Fanorna på den begravningen var inte svarta, utan flammande röda. Hans grav är nu vanskött. När Britty var hemma förr, lade hon en ros på Tages grav.

 

Konservfabriken i början på 1930-talet. Britty med lekkamraten Jonnaman.

 

År 1944 hade Hällers i Smögen övertagit den innan krigsutbrottet nedlagda då norskägda konservfabriken i Grönemad. Under ledning av sonen Jarl Häller byggde man ut anläggningen och startade bl.a. inläggning av handskalade räkor. Det skapade jobb för många i Grönemad, däribland Britty, men man tvingades t.o.m. hämta arbetskraft ända från Rabbalshede, Långsjö och Kämpersvik med en gammal tidig 30-talsbuss. När den inte längre var körduglig, kördes folk med fabrikens lastbil med bänkar på flaket och med en presenning över. Vad hade man tyckt om det idag, reflekterar Britty. Många grönemadsbor arbetade också på fabriken, såsom Gösta Bergstedt (son till Hans och Alida, hus nr 24), Sigurd Johansson, hus nr 32 samt Arnold och Valfrid Gabrielsson.

 

 

Albert Karlström (hus nr 31) var ”chef” på fabriken, ty Jarl Häller såg man nästan aldrig till, trots att han bodde med sin familj ovanpå fabriksbyggnaden. Britty berättar, att de fick räkorna varma och osaltade framburna på arbetsborden av bl.a. grönemadsborna Valfrid och Axel Gabrielsson (hus nr 13), Gösta Bergstedt (hus nr 24), Sigurd Johansson (hus nr 32) eller Wallin Karlsson (hus nr 4 och 20). Räkorna skalades och lades i emaljerade skålar som Alberts hustru, Olga Karlström (var någon sorts avsyningsman), sedan fördelade i små, runda plåtburkar, vägde dem och fyllde på lag. Lock falsades på burkarna, som därefter steriliserades i en stor ”gryta” under tryck, konserverades, och fick etiketter. Olga höll reda på antalet burkar för var och en. De tjänade 5 öre på varje sådan färdig burk. När båtarna kom in på kvällen, kunde vi bli snabbinkallade och fick hålla på att skala tills allt var klart. Även sardiner konserverades där. Sillen fick ligga i saltlake en viss tid, innan den hälldes upp på speciella bord med kanter på tre sidor och en delbar metall-list med hål i längst fram. Där ”spettades” sillens huvud, d.v.s. det träddes ett spett genom ögonen på varje sill. Spetten hängdes sedan i ramar och som placerades i en mobil ställning och sattes in i en rökugn. Efter rökning lades sillen åter upp på bord, där damerna satt och plockade ner den nu rökta sillen / sardinen i flata plåtburkar. Sedan kollade Olga och fyllde på tomatsås eller olja innan samma konserveringsprocedur som med räkorna. Hon bevakade allt med örnblick!

Ibland lade de också in ansjovisfiléer och gaffelbitar av sill. Det tyckte inte Britty var lika roligt som med räkorna. Och skar sig gjorde hon också! Hon saknar alltjämt känsel i en fingertopp, som de fick åka till doktorn och sy fast. Albert tyckte, att Britty rensade för mycket räkor i jämförelse med andra uppgifter. Det var nämligen mycket bättre ackord på räkorna än sillen, så hon fick sina pikar om att hon föredrog räkor. Hon var snabb att rensa. Än idag tycker sig Britty vara snabb på att skala räkor, men på den tiden kunde hon ibland hinna med 100 burkar i timmen!

Märta Larsson (hus nr 34) och Britty var löneförhandlare, så de fick äran att träffa Jarl Häller i hans fina kontor på övervåningen. Annars såg ju de inte till honom så ofta! Jarl var god vän med Lasse Dahlqvist, så han kom seglandes till Grönemad ibland. Då kom han in och sjöng för oss i fabriken – och det uppskattades! Jarl Häller kom att ägna sig åt konfektion i Borås, när konserven lades ner på 1950-talet. (JW’s fotnot)

 

En cementvarufabrik hade ju också byggts i Grönemad i början på 1900-talet och drevs av en ”dikningsförman” och rörläggare vid namn Gustaf Karlsson. Om honom vet Britty en hel del. Han bodde i den norra bostadsdelen av fabriken. Brittys mormor, Anna Pålsson, hjälpte honom med tvätt och strykning. Städade gjorde hon också åt honom. ”Nu får inte Anna röra till bland mina papper här på bordet!”, sade Karlsson, varpå Anna svarade honom: ”I den här röran går det väl inte röra till.” Han åt middag hos Anna och Britty varje söndag. Då fick Anna pengar att köpa mat för. Det skulle helst vara kalops eller köttsoppa. Soppan skulle innehålla köttbitar, potatis, grönsaker, klimp och persilja. Britty minns väl hur han torkade sopprester ur sina stora mustascher.

Karlsson odlade tomater i hinkar utanför väggen på fabriken. Han önskade att de flesta inte skulle mogna, för de skulle Anna sylta in åt honom. Han älskade just syltade tomater. Bostadsdelen hade en lång korridor. Utanför hans dörr stod ett stort klockfodral. Det är en moraklocka, sade Karlsson, och den ska man vara rädd om. Under kriget, när Karlsson flyttat från Grönemad, var hans rum ett slags avlöningskontor för militären som var förlagd till Grönemad ett år. Kontoret sköttes av en, som Britty tyckte, läskig sergeant, som alla flickor var rädda för.

 

På fabriken bodde också en tid Josefin Kvarnström, ”Jossa” kallad, och hennes son John, som Britty kallade ”Jonnaman”. Jossas man bodde också där ibland. En kväll, när Britty kanske var tre år gammal, hade man besökt Jossas. Då kom en hemsk storm, så Alfons, Brittys morbror, var tvungen att bära hem Britty, ty vinden tog henne. Tegelpannorna yrde runt dem hemma. På morgonen hade Ulmekärrsand (som Grönemad kallades då) ändrat utseende. Taket på cementfabriken var nästan helt nedblåst, tegelpannorna hade blåst av på de flesta husen, en hel del utedass stod på ”huvudet” och båtar hade slitit sig.

En annan familj, som bodde i fabriken, var Alexanderssons och deras två adoptivbarn, Anna- Greta och Sven-Gustav. Alexandersson hjälpte Anna i trädgården med gräs och potatis. Efter att han flyttat till Ulmekärr kom familjen Börjesson som hade så många barn. Britty blev god vän med Gunborg. Hennes mamma, Emma Gren, bodde också där. Hon gick jämt och stickade.

Ett av Börjessons barn, Kurt, 15 år, omkom i det stora ler-raset i Tanumshede 1952, men då hade familjen byggt hus och flyttat till Tanumshede. Efter Börjessons kom Arnold, Elin och Anita Gabrielsson till fabrikslägenheten.

 

Britty har också ett minne av ett sommarläger med scouter från Nacka var förlagt i stora miltärtält på Sandbacken i Grönemad. Det leddes av en tvåmeterspräst som hette Staffan Edquist, ”raggarprästen” kallad, som skydde varken Gud eller faen. Han var yngre bror till den aktive nazisten Carl Göran Edquist, ”Mutte” kallad, som t.o.m. hade officers grad i SS i Tyskland under 1940-talet. Då bosatt som bonde och fiskare i Tanum. Men Staffan valde den smala vägen, som Britty skriver. Staffan Edquist skulle senare komma tillbaka till Grebbestads kyrka som populär komminister i början på 1980-talet. Han dog i Grebbestad 1984. Brödernas föräldrar hade sommarstuga söder om Grebbestad redan på 1930-talet, därav anknytningen till vårt område. (Tilläggen kring familjen Edquist gjorda av JW)

 

Britty avslutar sina handskrivna  A4-blad med följande:

”Jag sitter här på kvällarna och tänker på alla dessa människor och på hur allt har förändrat sig. Jag är 88 år nu, och det har hänt oändligt mycket under min tid, både på gott och ont. Nu snurrar tiden så fort så att alla nya uppfinningar är omoderna, när alla får tillgång till dem. Världen har blivit så kall och ogästvänlig, så jag önskar mig tillbaka till den tid, då människan betydde mer än pengar, makt och status. Där fanns det plats för mina original. Idag är det inte acceptabelt längre att vara utanför ramen.

Med vänliga hälsningar  /  Britty”                                   Redigerat och bearbetat av Jörgen Wickström

 

Läs mer om Grönemad på sidan:  Pensionatet och Cementvarufabriken i Grönemad.