en pojke som hette Stefan. Han kom varje sommar med sin syster Annika, sin mamma och sin Mormor med stråhatten till en mycket liten stuga som låg intill bäcken och Malis väg i Grönemad. Varje dag drog de skrindan längs snäckskalsvägen ner till Storstens-bryggan och stranden för att bada. Ibland gick han med mamma och handlade i Thomassons affär ”där framme”. Varje dag lekte Stefan med Åke.

När Stefan blir stor och kallar sig Stefan Andhé, bor han i London och skriver ner små ömsinta berättelser från sin barndom i Grönemad i form av kåserier, som publiceras i olika tidningar. Dessutom finns hans skildringar i 15 olika böcker, varur vi i Grönemads Samhällsförening fått benäget tillstånd av Stefan att citera några avsnitt.

Ur ”Till havet” (2000): Till havet!

Stefan, som i barndomen bodde i Linköping, for alltid med tåg till Tanums station.

…Men var är skenskarvarna? Tänker jag på Bohuståget.
Förr tyckte jag jämt att de sjöng:
– Till havet! Till havet!
Men sen dess har det kommit ny räls på banan. Skarvlös…
…Norrut susar vi längs kusten. Jag tror ingen sträcka är mej kärare än denna välbekanta genom ett kargt landskap som inte fjäskar. Du älskade grå granit…
…Plötsligt, nära Dingle, händer det något. Vad är nu detta? grubblar jag. Inbillar jag mej bara? Eller är det på riktigt?
I hela kroppen förnimmer jag skenskarvars rytm. Och jag hör dem, tydligt. De låter som de gjorde fordom. De jublar, nu som för femti år sen:
– Till havet! Till havet!…
…Jag stiger av i Tanum, och vet inte till mej av glädje, för därifrån är det inte långa biten till Stugan…

Ur ”Sök ljuset” (1994), Skrindan…Snäckskalsvägen…Sommar:

…Får jag viska dej en saga? Den handlar om en stuga, världens minsta, av gulmålad masonit med gröna fönsterluckor. Och om stigen vi släntrar ner till havet, snäckskalsvägen.
   Det är inte mer än ett par hundra meter: en kort sträcka. Till höger de nakna gråa bergen som står med fötterna i ljung. Till vänster slänten mot sjön, mot Kullgrens brygga. Och där är gulmåra, där är rosafärgad trift.
   Vi ska längre bort, till Stenbryggan, där vi badar. Först går mamma och bredvid henne Mormor, som redan vid stugknuten tagit på sej sina badskor, röda, av gummi, med en dekor bestående av en sjöstjärna i vitt frampå. Hon är krönt av stråhatten med de två konstgjorda krusbären på brättet.
   Annika är inte med i minnesbilden. Mamma kanske bär på henne? Eller också ligger hon i Stugan och sover middag. Det gör hon nog, hon är väl sisådär tre år.
   Jag drar skrindan, ett förtroendeuppdrag. I den ligger badkapporna. Badkappa måste man ha. Min är randig. I skrindan finns också termosen med kaffe, alla möjliga saker som är oundgängliga. Och så den stora badtermometern av trä, Den ska stickas i vattnet innan Mormor går i.
   Nej uschianadåna, säger hon om det är under arton grader.
   Men det är varmt överallt, det är hett. En blond sirocco når oss från Källarholmen. Och ljuset är bländande under den klatschigt blåa himlen, gulmåran flämtar.
  Om barndomens somrar handlar sagan jag viskar. Har du hört den förut? Jamen det är ju det som är problemet för den 25-årsjubilerande kåsören. I ett kvarts sekel har en annan hållit på och skrivit och berättat så här. Och ideligen har den återkommit: snäckskals-vägen, sommaren.
   Man skäms för att man upprepar sej, men man kan inte låta bli, något osynligt drar en tillbaka dit. Vi har väl alla ett stråk, ett strög, en älskad promenad, en Champs-Elysées, en snäckskalsväg.
   Nu ska Mormor bada. Och jag står på bryggan och anklagar glatt:
– Mormor kan inte simma!
   Det kan jag inte heller, ännu, så i hemlighet är jag glad åt bundsförvantskapet.
– Det kan jag visst det! Ropar den lilla damen tillbaka, där hon står på ett ben med böljan den blå upp till hakan.
   Ibland försummar hon att ta av sej krusbärshatten först.
   Med det andra benet gör hon konstfärdiga simrörelser.
– Hon förklarar:
– Jag simmar med en-fot-i-botten!
   Jag hör ljudet av skrindans järnskodda hjul mot snäckskalsvägen, fast att allt är längesen.
   Gammal sjöbotten är den, sand och krossade snäckor. Varje sommar i hela mitt liv: samma snäckskalsväg. I år har de lagt asfalt på den.

Om 1941 finns det mycket att säja som är viktigare än det faktum att en lastbil närmade sej ett fiskeläge utanför Grebbestad i norra Bohuslän med en minimal gulmålad masonitsportstuga på flaket.
   Europa blödde ju.
  Sportstugan placerades på fyra stenar, en i vart hörn, på en karg tomt.
  Dök det upp ett grässtrå var där strax ett får och åt upp det.
  Ett ungt par anlände per cykel. Det var pappa och mamma. Nygifta.
  Stugan heter Stugan rätt och slätt eftersom den var nära nog den första sommarstugan här. Nu finns det massor, det dyker upp nya non stop, Varenda sommar noterar jag att de blivit ännu fler. Och får väl ta och erkänna att jag har hatat varenda en, glödande. Jag rår inte för det.
   Sin barndoms sommarparadis vill man ha bevarat exakt, exakt som det var. Där får ingenting hända. Men det gör det ju.
   Jag säger till min syster att på vintern, säjer jag, när jag tänker på Stugan så är det den gamla jag ser framför mej. Hur det är så är det den som är riktiga Stugan, säger jag.
   Den byggdes till och lappades på vad det led. Och för tjugo år sen revs den och ersattes av en något större. Det var då som skrindan försvann. Vart?
 – Du är sentimental, påpekar Annika nyktert.
Du skulle inte stå ut ett enda dygn i gamla Stugan nu, bara fotogenlampor och dass ute och hämta vatten i brunnen och inget avlopp.
   Men jag saknar tjärpapptaket som regnet smattrade emot, vittringen av fotogenkaminen, knirket i knutarna när det blåste upp till storm.

Jag vill ha allt tillbaka, farbror Sigurd (bodde i Lamb-huset) som inspekterar sin älskade regnmätare. Han berättade om ungdomsåren till sjöss och om den tiden när det bröts sten här. Thomassons lanthandel vill jag ha tillbaka, med separat mjölkaffär, klirret av den emaljerade mjölkkrukan med insats för grädde. Jag vill ha tillbaka Bernhardin (Gittans mormor) och Kalle Karlsson (Kalle i Stenmaln) och han med näsan (Hjalmar Grip) och badgästerna som fanns då, tant Astrid Sundberg (från Falun) och doktorinnan d’Avignons raffiga gamla mamma (bodde på Malis väg 2) och den norska konstnären (Alfred Eikri) med den vackra dottern som man tillbad när man var elva och Åkes mamma och pappa, och snart ska hans farbror Algot komma körande från Tanumshede med sin DKW med trächassi. Jag vill ha tillbaka Edvin (Everts pappa) som kom och sålde fisk tidigt på morgnarna, tittade in i Stugans fönster, såg mamma som låg i sängen och drömde lyckodrömmar om hon var i stan, och så ropade han genom rutan: ”Ska frua ha måkriiil?”

Jag vill att allt ska vara som det var då, och snäckskalsvägens knaster när jag drar skrindan på den. Det ska vara som det en gång var, det är vad jag vill, men själv ska jag vara som jag är nu, jag vill absolut inte vara barn igen, jo kanske lite, för en stund.

   Och så tar jag mig samman, det går inte att skjuta på det längre, nu måste jag vandra min snäckskalsväg som man tagit ifrån mej.
   Jag går ensam för jag tycker synd om Annika att behöva höra på hur jag högljutt förfasar mej: ”Och vad det är för hemskt dom har smällt upp här!” ”Förskräckligt!”
   Egentligen är det inte mycket att säja om att de har asfalterat, det var väl nödvändigt. Den stackars snäckskalsvägen har blivit så malträterad de senaste decennierna, bredare och bredare för varje år, uppkörd av alla dessa bilar på väg till och från sina stugor, bortigenom.
   Idag kan man knappast föreställa sej den stillsamma procession som drog fram där en gång: Mormor och mamma och en liten pojke som eftertropp, dragande på skrindan.
   Bilar var där inga.
   Nu vandrar jag här på asfalten. Jag möter ett springande par, det är en pappa och hans lille son, som väl är i samma ålder ungefär som jag var då.
   De bär likadana klämmiga träningsoveraller. De är uppenbarligen ute på träningspass, de nästan spränger sej, de flämtar med tungorna hängande utanför, en större, en mycket liten.
   Jag försöker hälsa. Verkligen tur att inte Annika är med, hon blir så generad av att jag hälsar på alla människor, även såna som jag inte känner. Jamen det har vi alltid gjort här på landet, hälsat på folk som också är ute på kvällspromenad, står jag på mej. Det måste ha varit före min tid i så fall, säjer Annika.
   Men inte kan den joggande pappan med sin pytteson hälsa tillbaka, det hinner de inte, Och gulmåran? Ser de den?
   På snäckskalsvägen, förr i tiden, flanerade sommargästerna en sväng neråt sjön för att kasta en sista blick på holmar och hav och horisont, innan skymningen föll.
– Det blir bestämt fint väder i morgon också, sa man.
   Då kommer en vilt främmande dam emot mej. Hon ler.
– Din snäckskalsväg finns inte längre, säger hon.
   Och stranden jag betraktar tycks ha blivit parkeringsplats, och ute i vattnet vid Stenbryggan är det också parkeringsplats, för båtar, mängder av båtar i välordnade rader.
   Knappt ens en behändig liten fot i en badsko av gummi med en sjöstjärna som applikation skulle det gå att kila in mellan plastfarkosterna.
   Men så småningom, på f d snäckskalsvägen, upptäcker jag att asfalten tar slut efter ett tag. Sista biten finns kvar. Då blir jag så glad. Får man bara behålla ett fragment, så räcker det. Det är min åsikt.
   Och havet sjunger sin tröstevisa, det vägrar att byta melodi. Våg efter våg sköljer mot hällarna, solnedgångsgyllene.

Ur ”Till havet” (2000), Ur svepande svischande kjolars djup:

…En bekantskapskrets är jag försedd med gudskepris. Och när jag tänker på den är det ett namn som dyker upp allra först: Christina.
   Det började på landet. Det börjande inte lovande.
   Grönemad. Så hette ett litet fiskeläge ett par kilometer från Grebbestad vid bohuskusten. ”Så hette”, råkade jag skriva. Imperfektum stämmer. Något fiskeläge är det inte längre, men det var det fortfarande då. Ännu fanns det bofasta, som fiskade.
   På sommaren kom badgäster. Det var vi andra.
   Låter grönt, Grönemad. Det var mest sten.
   På slänten mot havet var Stugan placerad.
   Nu skulle vi till handelsboden. Just det, Thomassons. Det var därför mamma hastat att ta på sej en klänning. Lite får man anstränga sej. Man kan ju stöta ihop med nån...
   …Vi begav oss av. I affärn skulle två unga kvinnor mötas. De kände varandra blott ytligt.
– Christina ska ha namnsdagskalas, sa den ena unga damen.
   Det var tant Astrid (Sundberg, badgäst från Falun). Det visste jag inte då. Vi var inte bekanta. Hon var mamma till en Christina som för mej var okänd.
   Jag lyssnade enträget genom tyget. Jag ämnade inte framträda.
   – Kanske lille Stefan skulle vilja komma? levererade tanten ett förslag.
  – Vill du det? ropade den andra unga damen, mamma nämligen, över axeln och liksom nedåt….
   …Den hon talade till vistades nånstans bakom henne. Han stod dold inne bland hennes sommarklännings rika veck, som skänkt honom en koja, ett tält, en enskild vrå, ett blommande kamouflage.
   Det var blommor på den klänningen, stora djärva ena. Och de var på gul botten så att ljuset därinne, för den som höll sej undan i dessa våder, var gyllene. Plagget hade också den fördelen att det ägde inte bara slösande vidd utan gick en bra bit ner på vaden på dess bärarinna.
   Den var perfekt för den som sökte ett gömställe. 
– Välsignad vare New Look, kunde pojken ha jublat. Tack, herr Dior.
– Vill du det, Stefan? hoade mamma igen. Visst vore det roligt att gå på kalas och träffa andra barn?
   Han teg. Han var socialt inkompetent.

   Dan därpå fördes jag till festligheten. Solen sken som en besatt. På trappan till sitt hus, sitt sommarresidens, (hos Arvid Olsson, Mor Klaras väg 2) stod Christina i runda glasögon och ett hialöst välkomstleende från öra till öra. Jättestor, tyckte jag. Jag var ganska rädd för stora barn, särskilt större. Människan ser ut att vara sju, reflekterade jag.
   Men det var nog inte det att jag fann henne en smula bedagad som skrämde mej utan snarare hennes överväldigande entusiasm. Den blev för mycket för mej. Hej! Brast hon ut. Jag brast i gråt.
Snopet för Christina, antar jag. Det var tråkigt, självfallet, att vår första träff utföll så olyckligt. Så olyckligt, om sanningen ska fram, att jag med tårarna sprutande fick ledas hem till Stugan. Missade tårtan.
   Mej går det inte att ha i möblerade rum, tänkte jag, inte helt missnöjd.
– Var ska det sluta? mumlade mamma och bytte betryckt till shorts.
  Jag drabbades, om jag inte minns fel, av en släng av dåligt samvete. Det var synd om flickan, sa jag till mamma. Det var synd om henne att jag inte stannade.
– Åja, det märkte hon nog inte, hon hade ju så många kamrater omkring sej, framhöll mamma i lätt ton.
   Den pilen visste var den tog, ty jag var en person i högsta rad mån om sin särskildhet.

Handelsboden är ett ställe man ideligen har ärende till. Mamma tyckte nog att det var kul att titta på folk också. Folk fanns det minsann hos Thomassons, ofta var affären knökfull.
   Jag gillade den gula sommarklänningen mest. Men den här gången hade hon den andra, som hon själv föredrog. ”Raffigare”, som hon sa. Den var svart- och grönrandig. Modellen var densamma.
Tänk om Christian Dior i sin duvgrått parisiska salong anat att hans inflytande sträckt sej ända till vår saltstänkta avkrok långt borta i fjärran.
   Det gjorde han förmodligen. Han var modekung allsmäktig.
   Även i den svart- och grönrandiga fanns det ofantliga mängder prima bomullstyg att uppslukas av. Det var nästan mörklagt därinne.
   – Nejmen goddag! Hördes mamma.
   Det där glada tonfallet hon hade, som om hon råkat upptäcka en oljefyndighet.
   – Goddag, svarade en vänlig stämma.
   Den ljöd på mjukaste musikaliska bohuslänska.
   Ingen badgäströst, konstaterade jag gillande.
   Jag beslöt att försiktigt kika fram mellan ett par klänningsvåder. Det kan man göra utan att riktigt ge sej tillkänna.
  Offentlighet var inget som utövade lockelse på en annan.
   Mittemot mamma stod mycket riktigt en tant. Det var tant Signe som jag aldrig träffat då. Och från bakom henne uppenbarade sej plötsligt något, svårt att säja vad, men ett ögonpar kunde jag skönja. Det tillhörde, så mycket stod det klart, någon ganska lågvuxen som var gömd i hennes generösa kjolar.
   Omsider kunde jag urskilja ett ansikte. Något fick mej att ta steget. Jag stack ut hela huvet ur de rikliga ridåerna, ur den svepande Dior-kopia som varit mitt hägn.
   Vi blängde på varann.

   Kringvärvda av den himmelska doften av Thomassons, silltunna och kaffe och prickig korv och sjögrön palmolivetvål, mönstrade vi misstroget varandra.
   – Titta, Stefan. En pojke, informerade mamma.
   Jamen det kunde jag väl i hela friden se med egna ögon, man är väl inte dum heller.
   – Åke heter han, sa hans mamma.
  – Stefan heter den här, sa min.
   Själva sa vi inget.
  – Dom kanske kan leka ihop! Fick mamma en snilleblixt.
  Då klev Åke och jag in i respektive kjol igen och drog för ett duschdraperi. Och åter voro vi förborgade.
   Men snart satt tvenne mödrar på Stugans altan och drack kaffe medan de uppmärksamt studerade Åke och mej.
   Vi hade lämnat sjoken av textil, vi hade stigit ut ur svischande kjolars skydd. Nu sprang vi, sida vid sida, bortåt Snäckskalsvägen.
   – Dom samsas, piltongarne, sa tant Signe.
   – Ja! Var mamma hänförd. Så roligt, fru Johansson!
   Sällan har två piltungar kommit bättre överens, och det höll i sej, sommar efter sommar, ständigt.
   Vi lunkar då och då längs stranden. Efter ett halvt sekel är det knappt att vi ens behöver orden.
”Ja, du”, säjer den ene. ”Ja, du”, säjer den andre. Och dessa två ”Ja, du” rymmer en ocean av samförstånd.
   Och Christina? Jodå. Det ville sej inte vid vårt premiärmöte. Det må vara att förtroligheten mellan oss inte uppstod meddetsamma. Men snart kom den. Vi blev vänner för livet. Inget socialt nätverk är komplett utan henne, det är min åsikt.
   Jag betraktar henne, en lång och smäcker rätt så stilig gråhårskvinna, och så minns jag flickan på trappan, hon som log så väldeliga mot mej.
Fortsätt vara glad att se mej, tänker jag. Sluta inte. Le från öra till öra, är du snäll.

Ur ”Mormor & jag” (1990), XXXIV :

Det står en pojke vid grinden. Fast pojke säjer dom inte här i Bohuslän. Dom säjer: piltunge.
  Det är Åke.
   Det tar mej bara en minut att få på mej sandalerna och skjortan och byxorna. Åke väntar vid grinden. Det gör han varje morgon utom när jag vaknar först. Då väntar jag vid hans.
   Åke är nyttig för mej. Säger dom stora. Han är lugn och stadig. Det är inte jag. Det här är vår första sommar; vi har inte varit bekanta förut.
   Men jag redan lärt mej något. Man ska vara försiktig med genomsnälla människor, som verkar som om ingenting kunde rubba dom. Plötsligt blir dom arga. Det händer inte ofta, men när det händer är deras vrede fruktansvärd, som Åkes när jag hade låst in honom i vedboden. Han var så arg att jag inte vågade släppa ut honom.
   Sedan dess har jag respekt för honom.
   Möter vi nåt annat barn så kan jag riskfritt reta det numera, fast jag är rätt klen och lätt kunde åka på stryk. Just som den främmande pojken planerar att gå till attack kliver Åke fram, stark som en stridsvagn, och lappar till honom åt mej.
   Jag är glad åt Åke.
   Vi har en radiostation uppe på berget vid han hus (Alexis väg 10). Där sitter vi och pratar med var sin gammal konservburk för munnen, vi är Sven Jerring, vi läser dagsnyheterna. Det hörs över hela Sverige, det är vi övertygade om. Eller åtminstone till Källarholmen som vi har mittemot oss.
   Åke är inte sommargäst som jag. Jag bor i stan på vintern. Han bor i det här fiskeläget då också. Jag vet inget om hur han har det då. Men varje juni hädanefter väntar han på mej.
   Då har man längtat mycket.
   Nästan jämt var vi tillsammans. Folk kallade oss: parhästarna. Och åren gick, nej inte åren: Somrarna. Det var bara somrar som räknades. Vi byggde en koja. Vi var ute och fiskade i Åkes båt. Jag fick en ulk. Vi cyklade till Grebbestad och tog, på bryggan, vårt första smygbloss. Och fick finnar, det var inte roligt.
   Och en vind gick genom gulmåran. Och blå vågor fräste.

Stefan till vänster med Montgomerykostym, vännen Åke har Tussi i famnen. I bakgrunden farbror Algots DKW med trächassi och masonitdörrar.